Kanske är det därför inte så konstigt att ett tyskt företag vågat sig in i den ganska tuffa branschen att sälja Linux. Tufft därför att det inte är särskilt lätt att sätta ihop en attraktiv linuxdistribution som ingen kommer vilja betala mer är några hundra kronor för.

För omkring 500 kronor får man fyra CD fullständigt nerlusade av programvara, en installationsdiskett, samt en drygt 400 sidor engelskspråkig manual.

Manualen är välskriven, präglad av tysk präktighet och känsla för detaljer. Här hittar man exempelvis alla parametrar man kan ge till kärnan både från bootladdaren LILO eller när man dynamiskt laddar kärnmoduler. Information som annars kan vara svår att hitta i standardmanualer.

Manualen innehåller också en rad korta men kärnfulla beskrivningar av både hur man ställer in sin Linuxmaskin och hur man använder den. Cirka 30 sidor täcker grundläggande Unix-kommandon, både editorn vi och emacs samt Latex.

Men det finns också en baksida med detaljrikedomen. Installationsanvisningarna är extremt detaljerade och vindlar sig fram sida upp och sida ner för att parera alla möjliga och omöjliga sätt som det går att installera produkten på.

Som ganska erfaren Linuxanvändare försökte jag ta den kortaste vägen och körde givetvis fast. S.u.S.E Linux installationsrutiner är nämligen i grunden ointuitiva.

Man börjar med att boota från disketten och sätter upp sitt system genom att svara på en rad frågor, så som vilket tangentbord man använder, hur man vill partitionera sin hårddisk och vilka program man vill installera. Denna information ska man sedan spara till en diskett och starta om. När man gör det hamnar man där man startade och det är inte så enkelt att komma på att man ska stega igenom allt och gå vidare vid en viss punkt där man tidigare startade om och i stället ange att man vill installera.

Jämfört med den enklare installationen av en Linuxdistribution så som Red Hat är detta förfarande uppenbart onödigt krångligt.

En annan aspekt av installationen, som inte minst de flesta nybörjare har problem med, är att få X11 att fungera. Ingen distribution verkar ha löst detta till fulländning, åtminstone om man får tro alla förtvivlade frågor på USENET.

S.u.S.E Linux använder standardverktyget som följer med XFree86 för installation och konfiguration av X Window. Mången entusiast torde stranda mot detta program som i grunden bygger på att man tämligen väl redan förstår sig på hur man sätter upp en X-server. Red Hats hemsnickrade konfigurationsprogram är överlägset, inte minst eftersom det innehåller en databas med data över vanliga skärmar.

När man väl fått igång X Window har man ingen mer hjälp av Red Hat att vänta. Här träder i stället S.u.S.E Linux stora fördel fram. Med systemet levereras en hel rad förkonfigurerade och väl fungerande fönstermiljörer. Man kan switcha mellan dem utan problem och testa sig fram till vilket som passar bäst. Vill man starta sin maskin direkt till X11 är det bara att ange det i ett inställningsprogram. Under Red Hat måste man först lära sig att man behöver xdm och sedan fundera ut hur man ska starta detta automatiskt.

En av de vanligaste nybörjarfrågorna är redan löst, nämligen hur man får svenska tecken att fungera. Obegripligt i detta sammanhang är att man tagit bort alla översättningarna av verktyg så som fileutils, sh-utils och inte minst glibc, eller att man måste ställa in pine själv för att stödja ISO-8859-1.

Ett stort plus är att det svenska 8-bitartslexikonet till ispell finns med, något som man uppenbart struntar i på andra sidan Atlanten (till helt nyligen skickade Red Hat med en ispell som enbart kunde stödja 7 bitars tecken). De flesta europeiska lokaler är också installerade (ännu ett område där Red Hat slarvar).

Ett annat vanligt nybörjarproblem löses enkelt med S.u.S.E Linux konfigurationsverktyg YaST, nämligen att få ppp att fungera. Bara man listar ut att utanför Tyskland måste man ange generic som leverantör fungerar det direkt. Därmed är timmar av arbete insparat för de flesta.

Överhuvud taget är YaST (Yet another Setup Tool) en trevlig bekantskap. Med YaST är det enkelt att överblicka vad som finns installerat på maskinen, samt att installera ännu fler program från medföljande CD-skivor.

Flera inställningar kan dessutom skötas direkt från en fil /etc/rc.config. Man kan ändra manuellt om man vill och sedan låta programmet SuSEconfig generera inställningsfilerna.

Vore det inte för den lite knepiga installationen, inte minst av X Window, skulle jag varmt rekommendera S.u.S.E Linux till den oerfarna användaren just tack vare YaST.

Är man emellertid beredd att läsa manualen ytterst noggrant är S.u.S.E Linux en skarp konkurrent till den i dag mest populära Linuxdistributionen Red Hat.

Man får ett större utbud program och dokumentation som är bättre anpassad till europeiska språk och som på flera punkter är lättare att administrera. Red Hat säljer denna dokumentation separat på en CD.

Peter Antman

Copyright Datateknik