Ingen av de olika Unixoperativen är bäst på allt, utan användaren måste välja efter behov. Och i många fall kan "gratis" vara bästa valet.

Vi har testat fyra av de mer använda Unixvarianterna samt kloner för Intelprocessorer: två kommersiella, Unixware och Solaris samt två "gratis", Suse Linux och Free BSD. Det går inte att utse någon given testvinnare, utan alla produkterna kan komma till sin rätt beroende på användningsområde och krav.

Likheterna överskuggar också skillnaderna: Det går till exempel med relativt lite extraarbete att skriva komplexa program som kan kompileras och köras på vilket som helst av operativen. FreeBSD, Unixware och Linux kan dessutom i skiftande grad köra varandras binära program.

En kort sammanfattning av testresultatet kan kanske ge en fingervisning om vilken produkt som passar:

Som klient- och skrivbordsoperativ rekommenderas Linux. Linux går att köra på i stort sett allting från 386-processor med 4 Mbyte minne. 486-processor med 32 Mbyte minne räcker för de flesta ändamål. I likhet med FreeBSD levereras dessutom Linux med den moderna användarmiljön KDE (K Desktop Environment).

Den enda -- i och för sig vanligt förekommande -- anledningen att välja Solaris som klientoperativ är att det finns färdiga tillämpningar som kräver det. Unixware är överhuvudtaget inte lämpligt som klientoperativ. Båda är resurskrävande, med exempelvis 64 Mbyte minnesåtgång bara för operativet och den grafiska miljön, vilket medför att bara nyinköpta datorer kan användas.

Som serveroperativ är FreeBSD den bästa budgetvarianten. Jämfört med Linux är det stabilare, har bättre säkerhet och mer genomtänkta nätverksprogram.

Av de kommersiella operativen kunde vi bara testa Unixware som server, eftersom Sun inte levererade serverkomponenterna till Solaris i tid för testet. Med sina administrationsverktyg och stöd från maskinleverantörer är Unixware det givna valet för den som köper en färdig lösning. Främsta anledningen att istället välja en Solarisserver är antingen att det behövs Appletalk för Macintosh-klienter; eller att det ger administrativa fördelar på grund av att det finns andra Solarismaskiner i nätverket.

o Lämpligheten som server räknades efter hur lätt det var att ställa in systemet för nätverk och spegling av skivminne, samt hur enkelt nödvändiga tjänster för bland annat post, fildelning (NFS för Unix, samt SMB för Windows) och nätkatalog installeras. Administrationen bedömdes efter hur lätt det var att lägga till nya användare och klientdatorer, både för Unix och Windows.

o Lämpligheten som klient avgjordes av hur lätt det var att installera operativet och ansluta till nättjänster som DNS och NFS. Användarmiljön bedömdes efter hur lättanvänd den var, samt vilka användbara program som medföljde. Som referenssystem för klienten användes en Pentium 200 med 64 Mbyte minne, ATI Mach64 grafik och Adaptec 2940 SCSI.

Ingen av produkterna är tyvärr trivialt enkel att administrera. Unixware kommer närmast med grafiska verktyg för nästan alla inställningar. Solaris har visserligen grafiska verktyg, men kräver rotande i konfigureringsfiler bara för en så enkel sak som att slå på DNS-klienten (Domain Name Server). Suse Linux har ett menybaserat verktyg för installation och konfigurering, men det är så förvirrande att administratören nog hellre arbetar direkt i ett kommandoskal. FreeBSD till slut har ett verktyg som på ett bra sätt gör grundinstallationen, men sedan är det ändringar i textfiler som gäller.

Trots att Unix har funnits i snart 30 år är installationsprogrammen förvånandsvärt usla. Undantaget är Solaris som på ett föredömligt sätt identifierar alla maskinkomponenter, inklusive bildskärm. Riktigt underligt är att ingen av produkterna kan ställa in nätverket automatiskt med bootp eller dhcp-protokollen. Installatören får istället sitta och mata in alla IP-adresser för hand, ett drygt arbete där det lätt smyger in fel. Till samtliga Unixar finns det förvisso bootp-klienter, de används bara inte under installationen. Alla operativ utom Suse Linux klarade att automatiskt dela in skivminnet för olika filsystem.

Likheterna mellan Solaris och Unixware är större än skillnaderna. Bägge två är byggda med System V som grund, vilket betyder att filer med inställningar och kommandon fungerar ungefär likadant på bägge operativen. Den stora skillnaden är att Unixware är optimerat för serverbruk, medan Solaris också är avsedd att använda som klient. Som ett led i serveranpassningen använder Unixware ett robustare filsystem, som snabbare går att starta om efter en systemkrasch eller strömavbrott.

Bägge operativen kan hantera alla tjänster som krävs i en modern nätmiljö. Till Unixware finns ett större utbud av tillbehör för olika servertjänster, men Solaris är ensamt om att klara fil- och skrivardelning för Macintosh-klienter.

Operativen är också ganska kinkiga och fungerar inte på vilken maskinvara som helst. Varken Solaris eller Unixware gick att få igång på våra två "udda" testsystem: En Digital Celebris med integrerad Adaptec SCSI och nätverk, samt en gammal 486 EISA-maskin med ett Buslogic-kompatibelt SCSI-kort. På moderna standardmaskiner var det emellertid inga problem, men det bästa är nog i alla fall att köpa en maskin med operativet förinstallerat.

Det är svårt att säga något snällt om användarmiljön CDE (Common Desktop Environment) som levereras med de kommersiella operativen. Dock ska sägas att den är bättre än ren X-Windows, bland annat finns användbar filhanterare samt lite andra skrivbordsprogram. Sun har på egen hand försökt rätta till de värsta felen i CDE, utan att lyckas speciellt väl. Både filhanteraren och hela miljön havererade ett par gånger under testet. SCO har istället köpt sin CDE från Triteal (www.triteal.com), vilket verkar ha varit ett bättre val. Triteals version har ett lite bättre gränssnitt och kraschade i varje fall inte under testet.

I likhet med SCO levererar Sun dokumentationen i HTML-format. Men det är meningen att den ska läsas i Suns Hotjava bläddrare istället för Netscapes dito. Om Hotjava finns bara en sak att säga: Ta bort skräpet och installera Netscape! Hotjava kraschar ofta och är dessutom så långsam att en modern dator känns som en gammal 286a med för lite minne. Ett typexempel på när Java inte borde använts.

Det finns ett flertal varianter på "Unix" som är gratis. Skillnaden mellan de två här i testet är att FreeBSD är ättling i mer eller mindre rakt nedstigande led till original-unixen från 70-talet, utvecklad på University of California. Det "free" betyder är att all kod med copyright från AT&T är utbytt. FreeBSD finns bara i ett utförande, en klar fördel eftersom det betyder att grundsystemet ser likadant ut på alla maskiner.

I motsats till FreeBSD består Linux av en helt nyutvecklad kärna samt nyutvecklade systemprogram från GNU-projektet (www.gnu.org). Linux säljs av olika tillverkare i ett flertal olika varianter, eller distributioner. Den testade kommer från tyska SuSE, men en mer känd variant är kanske den från RedHat, www.redhat.com.

Skillnaderna mellan olika Linux-distributioner är små men irriterande: Systemstart sker på lite olika sätt, filer med inställningar ligger i olika kataloger, konfigureringsprogrammen är annorlunda, det är olika versioner av kärnan och systemprogram, etcetera.

Ganska stora växlar har dragits på att FreeBSD och Linux är "gratis", eller med andra ord att det inte kostar några licenspengar att köra dem. Men de enda som kan förvänta sig att spara några pengar på att välja en gratisversion är riktigt stora företag och hobbyanvändare. För övriga är det nog så att installations- och administrationskostnaderna är flera gånger större än licenskostnaderna, även för det relativt dyra Unixware.

Den stora fördelen med gratisunix är istället att hela källkoden finns tillgänglig, vilket gör operativet oberoende av en tillverkares framgång och godtycke. Tänk på att systemen som byggs idag förmodligen är i drift och behöver underhållas om tio eller tjugo år.

Användarmiljön är en annan faktor som kan avgöra till gratisvarianternas för- eller nackdel.

Miljön CDE bygger på Motif, som är ett bibliotek för grafisk programmering. Eftersom Motif i likhet med CDE kostar pengar levereras det inte med gratisunixarna. Många program är emellertid skrivna för Motif, vilket gör att det måste köpas till.

Den senaste miljön som är mest "inne" för tillfället är annars KDE som levereras med bägge gratisoperativen. KDE går även att köra på Solaris och Unixware och är i alla avseenden bättre än CDE. Om KDE fortsätter att utvecklas i nuvarande takt lär den därför bli standard på Unixmaskinerna i framtiden.

Tämligen plågsamt är att ställa in grafikkort och skärmtyp. Det finns visserligen ett grafiskt program för ändamålet, men användare måste veta exakt vilket grafikkort som sitter i maskinen, samt vilka svepfrekvenser bildskärmen klarar. Usch!

Eftersom FreeBSD är en mogen Unix har den också ett mer genomtänkt säkerhetssystem än den nyutvecklade Linux. De flesta problem löstes redan för många år sedan i BSD, och de säkerhetsproblem som kvarstår beror mestadels på rena program- eller användarfel.

FreeBSD levereras också med tilläggsprogram för ordentlig säkerhet: Kerberos för identitetskontroll och SSH (Secure Shell) för krypterade förbindelser. (Det dyker till och med upp en obegriplig varning om att krypteringen strider mot USAs exportkontroll. Är det någon som bryr sig?)

Samma utökade säkerhet går också att installera på Linux, men då får man leta rätt på programmen och kompilera dem själv.

I likhet med de kommersiella operativen fungerade inte FreeBSD på alla slag av maskinvara. Det gäller att kolla listan över kompatibla kort och system först! Linux däremot hade inga problem med udda eller rent av felaktiga system. Det finns så klart system som inte klarar att köra Linux, men de är inte många. En bonus för Suse Linux är att det kan använda grafikkort byggda med Permedia 2-kretsar.

Förutom de vanliga serverfunktionerna för Unix har FreeBSD och Linux programmet Samba för fil- och skrivardelning mot Windows-maskiner. Samba har bra prestanda trots att det är gratis, och det enda som går att anmärka på är -- som vanligt -- svårigheten att göra diverse inställningar. Administratören måste läsa igenom många sidor bruksanvisning och lägga till ändringarna med en textredigerare.

När Intel inte räcker till

Samtliga Unixar i testet är avsedda för Intels x86-processor, vilket på grund av den föråldrade konstruktionen ger en del begränsningar.

Den främsta är att arbetminnet är begränsat till 512 Mbyte med nuvarande Pentium 2-generation, vilket inte är långt ifrån den teoretiska maxgränsen på 4 Gbyte för arkitekturen. För exempelvis databasprogram är detta en allvarlig brist, och flera servertillverkare konstruerar därför maskiner med mer minne. Men det extra minnet kan bara användas av specialskrivna program med hjälp av speciella trix.

En annan begränsning är att Intels processorer har dåliga flyttalsprestanda jämfört med moderna processorer, vilket kan vara en avgörande nackdel för beräkningsintensiva tillämpningar för exempelvis simulering.

En Unixmaskin byggd med en 64-bitars processor är därför ett bättre val för riktigt krävande tilllämpningar. Några exempel är Digitals Alpha, Suns Sparc, SGIs Mips och IBMs Power-maskiner.

Ola Sigurdson

Ola Sigurdsson är frilansskribent

Copyright Datateknik